Både innan jag blev mamma och nu när jag är mamma läser jag vääääldigt mycket om spädbarn/barn i alla kategorier (anknytning, mat, trygghet mm). Jag är ju också utbildad förskollärare så jag har fått en del med mig utav det också. Utan att jag för den delen är expert, för det vill jag inte utge mig för att vara. Nåväl till ämnet.
Ofta får man höra dessa råd och tips om att man ska låta dessa små liven skrika lite, han kommer inte dö av det. Nä tack, vad bra. Att jag "skämmer bort" min lilla spädis för att jag tar upp honom om han gråter eller klagar. BIG NEWS. Det går INTE att "skämma bort" ett barn med för mycket närhet eller kärlek. Det kan man inte få för mycket av.
Barn skriker aldrig utan orsak. Det är spädisens sätt att berätta att något är fel. Kan vara en ny blöja som behövs, mat eller närhet och kärlek. Någonstans läste jag en studie som gjorts att barn som får komma till bröstet när de vill faktiskt skriker mindre än barn som inte får det.
Det är inte så att för att Nils får komma upp i famnen så fort han vill så kommer han att styra vårt hela liv även när han blir äldre. Så funkar det inte. Spädisar har ett jättestort behov av närhet och trygghet. De föds in i den här skrämmande världen och reagerar för att överleva, det är deras instinkt.
Jag brukar tänka såhär, genom att tillfredsställa alla Nils behov direkt när han behöver mig gör honom till en trygg individ. Han kan utforska världen i den takt han vill och känns det läskigt kan han alltid komma och tanka trygghet hos mamma. En annan studie jag läst visar på att barn som får mycket närhet och kärlek under sina första år utvecklas till trygga och kärleksfulla individer. Det är vad jag försöker ge Nils förutsättningar till att bli.
En annan viktig del i det hela, som jag faktiskt inte tänkt på förrän jag läste det häromdagen. En annan viktig grej är att genom att svara på barnens signaler lär vi dom att de faktiskt kan påverka världen. Barnen är inte passiva åskådare utan faktiskt aktörer i den! Om man vill att ens barn ska bli självständigt är det här man måste börja!
Jag vill länka till Lady Dahmers blogg. Det är ett gammalt inlägg men ack så läsvärt!
Jag har tänkt exakt likadant, men fått höra flera gånger att jag skämmer bort Elli med uppmärksamhet. Jag har blivit så irriterad på de där kommentarerna!!