Det är med skräckblandad förtjusning jag ser att N växer och utvecklas. Han lär sig nästan nya saker varje dag. Helt otroligt vad han är duktig. Jag tycker det är läskigt att tiden går så fort samtidigt som jag knappt kan vänta för att se vad han blir för en liten individ.
Jag tänker just ny väldigt mycket på hur tusan det ska gå när N ska börja förskolan i höst. Och det är mest bara med skräck jag tänker på det... mitt lilla plusbarn med allt vad det innebär ska börja förskolan (inte förrän i augusti, men ändå). N som är sååå mammig. Jag litar helt och fullt på förskolans personal och deras kompetens, men det känns ändå skitläskigt! Jag försöker redan nu förbereda mig på en massa hemska lämningar i höst med en gråtande liten kille... Det kanske inte blir så, men om det blir så är jag iaf lite förberedd...
