Kajsa

Bor i ett nybyggt hus i Akkavare. Nybliven mamma till N. Tre hästar, en sheltietik och Tobbe! ❤

Med skräckblandad förtjusning

Det är med skräckblandad förtjusning jag ser att N växer och utvecklas. Han lär sig nästan nya saker varje dag. Helt otroligt vad han är duktig. Jag tycker det är läskigt att tiden går så fort samtidigt som jag knappt kan vänta för att se vad han blir för en liten individ. 


Jag tänker just ny väldigt mycket på hur tusan det ska gå när N ska börja förskolan i höst. Och det är mest bara med skräck jag tänker på det... mitt lilla plusbarn med allt vad det innebär ska börja förskolan (inte förrän i augusti, men ändå). N som är sååå mammig. Jag litar helt och fullt på förskolans personal och deras kompetens, men det känns ändå skitläskigt! Jag försöker redan nu förbereda mig på en massa hemska lämningar i höst med en gråtande liten kille... Det kanske inte blir så, men om det blir så är jag iaf lite förberedd... 





Föräldraskapet

Innan jag var gravid, innan vi ens hade tänkt tanken, förut alltså. Då hade jag väldigt mycket tankar hur jag skulle göra med mitt första barn, hur vi skulle lära vår framtida bebis att T.ex. tycka om alla människor, alltid vara glad, somna på en minut utan oss, följa med oss överallt utan bekymmer mm. Vi skulle alltså skapa en o-krävande superduper-gullig individ. Ju mer jag tänker på det så tycker jag att det var ett superkorkat tankesätt. Nu när jag är mitt uppe i det förstår jag (eller egentligen VET) det självklara att en bebis är en liten individ redan från början. Med en alldeles egen personlighet och egna känslor. En personlighet som inte "tränas" bort. Dessutom genomgår denna mini-människa en mängd olika faser, bland annat separationsfasen som oftast ter sig att mini blir lite ängslig, blyg och ibland rädd för människor vi inte träffar så ofta. 


Helt ärligt hade jag faktiskt i mitt egna huvud tankar/åsikter om hur andra föräldrar gjorde med sina bebisar, tankar så som "åh, gör inte sådär hen kommer att bli bortskämd" eller "sådär kan du inte göra, då händer det där". Nu har jag kommit längre än så, jag tror att alla mammor eller pappor gör det som är bäst för deras barn. Självklart finns det undantag. 

"Everybody you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always."

The D-day

Imorgon är det dagen för Sallys operation. Det känns bra samtidigt som jag blir lite nervös. Sally ska operera slipped tendon/sheltiehäl. Det kommer att bli svårt att ha henne lugn och stillsam under läkningen. Hoppas att hon kommer att känna sin egen begränsning med gipset..  

Jag längtar tills rehaben är över och hon är en frisk liten hårboll.