Ibland så kommer den känslan över mig. Det händer när jag tänker på när Nils blev jättesjuk. Jag tänker på en speciell frekvens ur händelseförloppet ofta, när jag sitter och gungar honom i bilen påväg till Sunderbyn. Jag pussar hans lilla panna flera gånger och viskar att jag älskar honom. Nils lilla lilla kropp är blek och grå-gul. Han är slapp och armarna bara hänger. Jag tycker att hans läppar blir lila av att sitta i babyskyddet, därför håller jag honom i min famn. Hela min kropp känner att det är något som är galet, riktigt galet.
Dessa minnesbilder är så väldigt tunga och jobbiga. En hel sjö av sorg kommer över mig. Jag är verkligen så tacksam över den vård Nils fick i Sunderbyn. Utan den hade han kanske inte funnits hos oss idag.
