Innan jag var gravid, innan vi ens hade tänkt tanken, förut alltså. Då hade jag väldigt mycket tankar hur jag skulle göra med mitt första barn, hur vi skulle lära vår framtida bebis att T.ex. tycka om alla människor, alltid vara glad, somna på en minut utan oss, följa med oss överallt utan bekymmer mm. Vi skulle alltså skapa en o-krävande superduper-gullig individ. Ju mer jag tänker på det så tycker jag att det var ett superkorkat tankesätt. Nu när jag är mitt uppe i det förstår jag (eller egentligen VET) det självklara att en bebis är en liten individ redan från början. Med en alldeles egen personlighet och egna känslor. En personlighet som inte "tränas" bort. Dessutom genomgår denna mini-människa en mängd olika faser, bland annat separationsfasen som oftast ter sig att mini blir lite ängslig, blyg och ibland rädd för människor vi inte träffar så ofta.
