Kajsa

Bor i ett nybyggt hus i Akkavare. Nybliven mamma till N. Tre hästar, en sheltietik och Tobbe! ❤

Föräldraskapet

Innan jag var gravid, innan vi ens hade tänkt tanken, förut alltså. Då hade jag väldigt mycket tankar hur jag skulle göra med mitt första barn, hur vi skulle lära vår framtida bebis att T.ex. tycka om alla människor, alltid vara glad, somna på en minut utan oss, följa med oss överallt utan bekymmer mm. Vi skulle alltså skapa en o-krävande superduper-gullig individ. Ju mer jag tänker på det så tycker jag att det var ett superkorkat tankesätt. Nu när jag är mitt uppe i det förstår jag (eller egentligen VET) det självklara att en bebis är en liten individ redan från början. Med en alldeles egen personlighet och egna känslor. En personlighet som inte "tränas" bort. Dessutom genomgår denna mini-människa en mängd olika faser, bland annat separationsfasen som oftast ter sig att mini blir lite ängslig, blyg och ibland rädd för människor vi inte träffar så ofta. 


Helt ärligt hade jag faktiskt i mitt egna huvud tankar/åsikter om hur andra föräldrar gjorde med sina bebisar, tankar så som "åh, gör inte sådär hen kommer att bli bortskämd" eller "sådär kan du inte göra, då händer det där". Nu har jag kommit längre än så, jag tror att alla mammor eller pappor gör det som är bäst för deras barn. Självklart finns det undantag. 

"Everybody you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always."

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: